Det allra viktigaste

Under två veckor jobbade jag och min man på Medhen Social Center. Vi varvade vår tid mellan att hjälpa till med att effektivisera administrationen och hålla datorlektioner för studenter. Det kommer jag att skriva mer om i nästa brev. Sista dagen gjorde jag dock något helt annat. Då fick jag träffa åtta barn i MSC:s program för föräldralösa. De flesta av barnen fck jag besöka i deras hem. Jag fck inte bara träffa dem, jag fick även se deras viktigaste sak och höra historien bakom den. Det här är några av deras historier.

* * *

Teddybjörnen

Vi vandrar från Medhen Social Center, över stenfyllda lergator, mellan lerhus, snickarverkstäder, kiosker och gatuförsäljare. Inte långt från centret viker vi av från en större väg och in i ett hus. Utanför står ett stort kärl som samlar regnvatten för att användas som dricksvatten. Vi går in i huset. Där sitter en äldre kvinna i en säng. Hon hostar. Men vi passerar bara rakt genom det lilla huset och kommer ut på andra sidan, på en liten gång som går mellan flera lerhus. I ena hörnet bor Banchu med sin syster och en äldre kvinna.

Deras hus är helt byggt i lera och är knappt fyra kvadratmeter. De får plats med en liten säng, en enkel glödlampa och en madrass på golvet. Det finns inga fönster, bara dörren. I sängen ligger en vit björn med rosa hjärta och en liten plastdocka. För Banchu är dessa två saker det allra viktigaste. Det är också de enda leksaker jag ser hos dem.

När jag ser björnen känns situationen plötsligt absurd. För tio år sedan fick jag som tonåring en precis likadan björn av en pojkvän. Det är möjligt att björnen fortfarande finns kvar i någon flyttkartong i källaren.

När vi ska ta bilderna så försöker vi först i huset. Men trots att det är mitt på dagen och vi har tänt den enda lilla lampan är det för mörkt. Det slutar med att vi tränger ihop oss i gränden utanför; Banchu, hennes syster, björnen och den lilla plastdockan, jag, de två socialarbetarna från Medhen och en tant från ett av de fem grannhusen som ligger tätt tätt. Där finns det åtminstone lite ljus.

Banchu i dörröppningen till deras lilla hus.

Hennes viktigaste saker.

Banchu och hennes syster.

Banchu diskar i deras hus.

Det var en gripande upplevelse för mig på Medhen Social Center. Besöken gav mig nya perspektiv på min egen tillvaro och alla saker vi omger oss med. Sedan jag kommit hem har jag funderat på vad min viktigaste sak är. Bland alla saker jag äger, finns det något som betyder lika mycket för mig som kläningen för Lanchideru eller bilden för Henock? Vi behöver kanske alla stanna upp i vår vardag och fundera över vad som faktiskt är viktigast i livet.