Foto: Stina Evjan / Blichta

Det allra viktigaste

Under två veckor jobbade jag och min man på Medhen Social Center. Vi varvade vår tid mellan att hjälpa till med att effektivisera administrationen och hålla datorlektioner för studenter. Det kommer jag att skriva mer om i nästa brev. Sista dagen gjorde jag dock något helt annat. Då fick jag träffa åtta barn i MSC:s program för föräldralösa. De flesta av barnen fck jag besöka i deras hem. Jag fck inte bara träffa dem, jag fick även se deras viktigaste sak och höra historien bakom den. Det här är några av deras historier.

* * *

Skjortan

Vi tar bilen från Medhen. Immanuel som kör parkerar vid vägkanten vid vad som känns som ett lite mer välbärgat område. Vi vandrar nerför en lerig väg mellan husen. Efter hundra meter går vi in genom en plåtdörr och in på en gård och möts av en stor gräsplätt som sluttar ner mot ett stall. Ett regelrätt stall, i utkanten av det utfattiga Addis Abeba. Det står hästar i nästan varje box, och flera sticker ut huvudena utanför stalldörrarna och tittar mot oss.

En hund kommer springande och till och med socialarbetarna från Medhen Social Center som varit där förut stelnar till. En man ropar tillbaka hunden och vi går ner till honom. På kanten av stallet finns vad om vid första anblick ser ut som ett litet förråd. Där inne bor mannen med hunden tillsammans med sin fru och den pojke de tar hand om, den pojke jag är där för att träffa.

Pojken kan inte vara mer än sju-åtta år. Han har en röd tröja med tryck som är alldeles full av hål. När vi kommer ner till rummet där de bor så visar han mig in och jag får sätta mig ner på en bänk av cementblock täckt av en presenning. Det är mörkt därinne.

Fekadu som pojken heter, plockar fram en vit skjorta och ett par ljust ljust beiga byxor. De är alldeles skrynkliga men helt rena. I hans liv, i det lilla skyffet, betyder de ljusa kläderna mycket, och jag kan bara tänka mig hur viktigt det är att hålla dem rena. Han håller upp kläderna framför sig och brister ut i världens leende. För trots den uppenbara misären finns det en glöd i honom. Det liksom lyser av livsglädje och en lekfullhet.

När vi går därifrån viker han ihop kläderna och lägger undan dem igen. Jag undrar om de någonsin använts, eller om han tycker de är för fina för det.

* * *

Det var en gripande upplevelse för mig på Medhen Social Center. Besöken gav mig nya perspektiv på min egen tillvaro och alla saker vi omger oss med. Sedan jag kommit hem har jag funderat på vad min viktigaste sak är. Bland alla saker jag äger, finns det något som betyder lika mycket för mig som kläningen för Lanchideru eller bilden för Henock? Vi behöver kanske alla stanna upp i vår vardag och fundera över vad som faktiskt är viktigast i livet.

© 2012 Svenska Blichtaföreningen | info@blichta.se